Emma

Hallå där, jag heter Emma Eriksson och är 20 år. Jag bor i Umeå och studerar till Tandhygienist. På min fritid så gillar jag att måla, läsa, spela spel och umgås med mina vänner.

Visste du att ​​​jag har en tendens att experimentera när jag lagar mat eller bakar och brukar ofta ignorera mått enheterna samt lägga till/ta bort vissa ingredienser. Ibland förväxlar jag olika ingredienser(socker/salt, apelsin/grapefrukt, vanellinsocker/bakpulver) så det var inte alltid en höjdare på smakfronten. Min familj tycker ofta det är roligt men påminner mig gärna ibland om att det är ett kök som jag är i och inte ett kemilabb.

#MyPStory
Jag har både psoriasis och psoriasisartrit, min psoriasis fick jag strax efter att jag började 6:års. Jag misstänker att det var stressen från miljöombytet som triggade det, så psoriasisen har jag haft i drygt 14 år. Artriten kom några år senare, när exakt kommer jag inte ihåg, tror jag var runt 10 år. Mina fingrar, knän och armbågar är de områden som brukar orsaka mest problem. Min psoriasis har haft en enorm påverkan på mitt liv, jag tror att jag kan ha varit en helt annan person om jag inte hade fått det.

Jag skulle nog säga att jag kan vara rätt tystlåten och reserverad ibland men det betyder inte att jag inte vill umgås, det är nog snarare motsatsen. Jag brukar avstå från en del sociala sammanhang då mitt självförtroende inte alltid är det bästa och jag blir osäker om huruvida jag tränger mig på, stör folk, om det dras med mig för att de tycker synd om mig eller om de verkligen gillar mig. Det har gjort så att jag alltid har haft det lite svårt att riktigt få kontakt med andra och att hitta nya vänner. Men ända sedan jag började delta i Ung med Psoriasis aktiviteter så har jag sakta men säkert fått ett bättre självförtroende och jag har lyckats bli vänner med en massa underbara individer. Min psoriasis ger mig inte några stora begränsningar i min vardag längre och jag hoppas att jag inte ska uppleva några begränsningar alls om några år.

Lämnade spår efter mig
Jag brukade dra mig för att delta i sociala sammanhang för att jag hatade min egen kropp, på grund av psoriasisen och mitt utseende. Min psoriasis var ibland så illa att jag kunde lämna spår av vita flagor efter mig. Andra kanske inte alltid märkte det men jag märkte det alltid. Det fick mig att känna mig så äcklig, så äcklig med fjällande fläckar i ansiktet och stora skov som ofta blödde på kroppen. Sedan fick jag lite problem med att prata, kunde inte uttala vissa bokstäver och började stamma en hel del. Är inte säker om det berodde på att jag började prata mindre eller inte. Det gjorde också så att jag vart mindre social. Sedan sjönk självförtroendet lite till och sedan höll det på så i en ond cirkel.

Jag var var med bara några få vänner under den perioden, jag brukade undvika att prata mer än nödvändigt med andra och jag brukade sitta längst bak i klassrummet för mig själv om ingen av mina vänner var med på den lektionen ( hände faktist några få gånger att jag blev bortglömd av läraren då jag var så tyst ). Jag försökte undvika att åka till affären med mina föräldrar så mycket som möjligt och jag satt mest på mitt rum med stängd dörr och neddragna persienner. När jag väl lämnade huset så tittade jag alltid ner i backen för att undvika ögonkontakt. Jag vågade inte alltid prata med andra, många av mina grannar vart jag till och med rädd för att prata med.

Deprimerad i veckor
När jag mådde som värst så var jag ibland deprimerad i flera veckor innan jag blev bättre för att sedan må dåligt igen. Jag mådde så dåligt att jag tog mina nycklar och drog deras ax väldigt hårt mot mina armar en gång. Jag gjorde inte om det. Men jag har ett flertal gånger tagit kedjor från halsband och tagit halsdukar som jag lindade om halsen och sedan dragit åt så pass mycket att det vart svårt att andas. Jag kunde sitta och gråta medans jag satt och drog åt i kedjan eller halsduken. Men det värsta som jag nog gjorde var att överväga huruvida eller inte det ens någon idé att leva. Jag vågade inte göra det.

Jag mår bättre idag och det har gått ca ett år sedan jag senast visade ett självskadebeteende. Min familj och mina vänner har hjälpt mig oerhört mycket med att må bättre, även om det kanske inte vet om det. Jag är inte längre pessimistisk hela tiden och har nu blivit mycket mer optimistisk. Mina sociala kretsar har även växt en hel del det senaste året då jag nu vågar prata med folk. Jag försöker släppa taget om allt det negativa, gjort är gjort och jag kan inte kontrollera det. Det har fått mig att må mycket bättre.

Jag är ambassadör för att
När jag blev erbjuden platsen som ambassadör så var jag både överlycklig och fylld med ångest. Det var något nytt, jag skulle behöva berätta om min egna psoriasis för folk som jag inte kände och jag var osäker på om jag skulle klara av det. Men jag tackade ja till platsen som ambassadör i förhoppning att jag kan hjälpa andra med psoriasis och psoriasisartrit må bättre, men även att hjälpa mig själv att bli mentalt starkare.

 

Snabba Fakta
Ålder: 20
Bostadsort: Umeå
Sjukdom: Psoriasis & Psoriasisartrit
Följ mej:
@emma.l.eriksson
Emma tipsar

Sprängticka som man låtit sjuda i vatten och sedan dricker är något som jag provade på för ca 1-2 år sedan och som hjälpte mig bli av med fjällen på mina fläckar. Då det inte finns bevis för att det kan hjälpa så är jag inte säker på om det verkligen hade en botande effekt eller om det var placebo effekt som gjorde mig bättre. Hursomhelst så kan man prova.